MENY
Fy helvete för en jävla dag.
Alltså, PÅ RIKTIGT.
Varenda liten droppe av tålamod jag hade på lager tog slut. Och jag måste fasen nästan klappa migsjälv på axeln för att jag inte tog ungfan och kastade ut honom från ett stup.
Alltså, jag fattar inte. Alex är inne i någon period just nu där hans enda mål med livet är att reta gallfeber på sina föräldrar. Vi kan knappt ta med honom på affären längre. Det ska trotsas tametusan nästan dygnets alla timmar. Och kom fan inte och påstå att det har med uppfostran att göra. Trust me. Det spelar ingen roll hur sträng jag är, hur arg jag blir, hur jävla envis jag är. Han ger sig inte.
Snälla säg att jag inte är ensam om att ha en sånhär unge!? Alla andra verkar ju ha världens skötsammaste, finkläddaste, mest välupfostrade ungar som "aaaaaaldrig är jobbiga" och som mammorna "Aaaaaaldrig skulle vilja säras ifrån en endaste liten nanosekund". Och här står jag och känner mig ensammast i världen om att vilja skicka tvååringen på internatskola tills han lugnat ner sig lite. 😭
Phew, med det ventilerat och lättat från hjärtat tänkte jag dela med mig av våran hemska dag i bilder. Här har vi Alex, glad som en sol, på väg upp på toppen i gondolen. Något han tjatat om att göra varenda dag sedan sist vi åkte. "Åka ijeeeen, åka ijeeeen!" Ropar han varenda gång han ser gondolen.
Det var ganska precis här det gick utför. Alex blev skogstokig över att behöva kliva av gondolen och ville fortsätta vad han kallade att "Åka gunga". På bilden ser ni, förutom toppstugan, Johan som jagar Alexander som försöker hoppa på en gondol i farten. 😅
Efter mycket om och men tog vi oss iaf vidare bort till Lopme Laante, med målet att vandra vidare till utsikten uppe på funäsdalsbergets topp.
Och sen bröt barnet ut i en symfoni av brölljud och snyftningar, i volymjämförelse med hesa fredrik.
Ja, och tro inte han slutade vråla. Folk nere på byn ringde nog socialen i tron om att någon var i full håg att avrätta sitt barn på toppen av Funäsdalsberget i någon form av hednisk ritual.
Och här insåg mistluren, eh jag menar Alex, att skrikande och gråtande, och vrålande inte hjälpte och började göra illa sig med flit för att få sin vilja igenom. Här genom att kasta sig i en enbuske.
Efter att ha legat ute på en myr och vrålat en stund blev han plötsligt mobil igen och började springa efter oss som valt att gå sakta framåt och ignorera eländet. "I don't negotiate with terrorists" ropade jag bakåt till den fortfarande strupsångssjungande tvååringen.
Plötsligt blev han omobil igen och vägrade all form av framåtgående om det inte var i min famn. Så jag bar honom en liten stund. Men att bära en tvååring i kuperad terräng är ganska jobbigt... Så efter en stund var jag så illa tvungen att sätta ner honom....
... och självklart började han vråla som en stucken gris igen.
Här har vi gett upp och är på väg hem. Vi tog oss aldrig upp på toppen. 😅
På vägen tillbaka till gondolen tilltog vinden rejält (Alex skrek fortfarande non stop, vi är alltså uppe i 1 h KONSTANT klagosång)
Preciiiis framme vid gondolen och mer än redo att komma hem, så ljöd en varningssignal. "Hah, jag lovar att dom stängt av gondolen på grund av att det blåser för mycket.." muttrade jag trött... Och ja. Självklart hade jag rätt.... 😭
Efter att ha varit inne hos farbror Roark, som sköter liften, och kollat läget och värmt oss lite så gjorde vi det bästa av situationen och gick in och fikade på toppstugan. Alex fick en mobil med youtube, lite våffla och varm choklad och blev ÄNTLIGEN tyst. Tack och lov.
Jag offrade mig också på en våffla. Så nu får vi se hur bra jag mår imorgon. Jag har faktiskt inte vågat bryta mitt LCHFande sedan förra kolisbaksmällan i slutet på juni.
Efter lite mer än timmen kom äntligen Gondolen igång igen och vi kunde åka hem och lägga barnet, som var helt SLUT efter allt vrålande. 😅
Dagen avslutades med ännu mer kolhydratsmoffande hos svärmor och svärfar i sätern. Där det bjöds på fisk och flötgröt. 😍 Nom! Mindre trevligt var att besöket fick avslutas abrupt när Alexander bokstavligen började klättra på väggarna. 😑
1