Status; dan före dan (före dan)

Idag; Är det dan före dopparedan för oss! Imorgon, exakt ett år efter vi berättade för min familj om graviditeten, ska vi fira Alex första jul. ❤️
 
"Dopparedan"; kommer att firas hemma hos Johans föräldrar. 😊 Och även om jag borde se mest fram emot att se Alex fira sin första jul så är det faktiskt maten jag är mest exalterad över. 😜😂 Det var nog en halvtraumatisk upplevelse i fjol när jag var på tjocken och inte fick äta nästan någonting på julbordet. 
 
Den riktiga dopparedan; kommer också att spenderas hos Alex farmor och farfar, där vi fått order av Farmor Grinde, som tyvärr Jobbar då, att äta upp all julmat som blir över. (Om det nu blir något över efter jag ätit klart 😜😂 )
 
Just nu; ligger lilleman och sover och jag ligger och halvkollar på TV och vattnar kossor på hayday. 
 
Ikväll; ska vi nog ta en promenad och slåss med alla julmatshandlare på ICA. Jag hade hoppats slippa det, men det råder akut brist på mat, ersättning och Cola. Och vi klarar oss väl utan mat och ersättning... Men inte utan Cola!!! 😱 
 
Alexander; har haft en jobbig morgon. Inget duger och han har mest gnällt och gråtit. Kollade utvecklingsappen, och jajamensan... Alex är i det femte stora utvecklingssteget. 😭😱 Hoppas att humöret bara sviktar ett dygn som vanligt vid utvecklingsstegen så vi slipper ha en grinolle på morgondagens julaftonsfirande. 😜
 
Efter det här inlägget publicerats; ska jag bädda sängen, diska och kanske dammsuga. Glamlife. 😜
 
Och så avslutningsvis; bjussar jag på den här fantastiska bilden jag tog på Alex häromdagen. 😂 Dom flesta av er har nog redan sett den eftersom jag delade den på fejjan, men den är värd att se två gånger. 
Jag vill dock påpeka att jag personligen, trots fotot, är emot allt som inte innebär en "vit jul". Alkohol hör inte hemma på familjehögtider där barn är närvarande. Punkt slut. 
 
 




Söker råd kring en fråga som suger

I snart TRE månader har jag kämpat med att få Alexander att ta nappen.
Jag må vara en av dom envisaste människorna som gud skapat. But damn, jag tror tamefan Alex är snäppet värre! ><
Jag sätter in nappen om och om igen. Men vare sig han snuttar ett litet tag, eller om han får kväljningar direkt, så slutar den alltid som en projektil.
Och ja, jag har testat ALLA trick i boken, utan några större framgångar.
 
Anledningen till min envishet är att han redan på BB visade tendenser till att vara en "fingersugare". Och med en lillasyster som var just en sån så har jag sett vad fingersugande kan ställa till med. :(
Nappen är i och för sig inte så himla mycket bättre, MEN när det är dags att sluta med nappen kan man som förälder "hjälpa till" på ett helt annat sätt. Man kanske ger bort dom till tomten, eller påskharen eller liknande tillsammans med barnet. Och så hux flux är alla nappar borta och barnet kanske blir surt och grinigt. Men dom är borta.
Lycka till att ge bort en tumme till bättre behövande. :P ;)
 
 
Anyway, jag har en fundering;  Alex hittade, inte helt överraskande, sin tumme nu i veckan. Så fort han blir trött åker den in i munnen. Ibland när han är hungrig också. Och ibland bara ändå.
Fram tills igår var jag snabb som tusan med att pilla ut tummen och försöka sätta dit nappen istället. Men så när jag surfade runt på nätet och forskade lite i ämnet så verkade dom flesta vara eniga om att barnet själv väljer om den vill ha napp eller tumme och man kan inte tvinga dom till det ena eller andra. Och det stod även att man aldrig skulle hindra en bebis som vill suga på fingrarna från att göra det.
 
Är det NÅGON av mina läsare som har något tips? Ska jag fortsätta vara envis och ta bort tummen? Har någon av er eller någon ni känner lyckats vänja bort den så här tidigt eller byta ut den mot napp? Eller är det bara att gilla läget och låta honom suga? 
 
 
 




Om tuttförvirring och ondskefulla amningsnappar

 
Amningen har bara gått sämre och sämre och sedan början av veckan har jag även fått börja ge ersättning på nätterna.
Dels för att jag haft mindre mjölk och Alex inte håller sig mätt mer än 20 minuter innan han vaknar upp och blir hysterisk och ska ha mer. Men också för att han blivit så kallat "Tuttförvirrad".. En företeelse vi fick höra på föräldragrupperna var något man inte behövde oroa sig för och ingenting vi fick information om när vi blev tillsagda att börja med ersättning. Men joda. Tuttförvirring är på riktigt. Och söker man på nätet finns det tonvis med information. Bland annat väldigt ingående på amningshjalpen.se 
Tyvärr så kan tuttförvirring i många fall leda till att barnet väljer bort bröstet helt utan att man kan göra så mycket åt det.
 
Något annat INGEN läkare, sjuksköterska eller barnmorska berättat om är riskerna med att använda amningsnapp. Dvs ett skydd man sätter på bröstet när man har onda och såriga bröstvårtor eller om bebisen har svårt att få tag.
Jag hade samtliga problem och fick en amningsnapp redan på BB, utan att bli informerad om
att nappen kan göra att bebisen får svårt att suga, får i sig för lite mjölk och slutar gå upp i vikt... Vilket uppenbarligen var PRECIS det som hände Alex. Jag hade alla  symptom;
  • Alex ammade skitlänge. Ibland över en timme utan att bli mätt. Och var 40e minut dygnet runt.
  • Han gick inte upp i vikt som han skulle 
  • Jag hade mjölkstockning stup i kvarten eftersom mina bröst inte blev ordentligt tömda. 
Inte heller på BVC fick vi den informationen när det visade sig att Alex låg på samma vikt som vid tidigare vägning. Utan istället för att bli ombedd att sluta med amningsnappen direkt och väga honom oftare för att se om det hjälper, fick jag istället informationen att min mjölk inte är tillräckligt "näringsrik" och vi blev beordrade att omedelbart gå och handla nappflaska, ersättning och gå hem och mata honom. För att, och jag kvoterar, "bebisar som inte går upp i vikt DÖR". 
Jamen ni hör ju själva. Är det konstigt att jag totalt tappat all form av tillit till vården häruppe? 
 
Jag skrev ju tidigare att jag inte gråter över spilld mjölk. Och det gör jag fortfarande inte. MEN jag tänker vara bitter på vården över det faktum att jag antagligen hade kunnat amma utan problem om dom hade informerat mig ordentligt..
 
Nåväl, nu har vi kört hardcore amningsnappsavvänjning härhemma sedan några dagar tillbaka. Och det går superbra! Trots att tuttförvirringen gör det extra svårt. Dessutom har jag med att jag slutade med amningsnapp börjat fått mer mjölk igen. Och jag har ibland kunnat dra ner flaskportionerna en aningens för att dryga ut med min egen mjölk. Både pumpad och från bröstet. :D  
 
 
Summering för er som inte orkar läsa all text:
  •  Barnmorskor kan inte allt och kan ha FEL.   
  •  Amningsnappar, även om dom fungerar för många, kan göra så att amningen strular. Jättemycket. 
  •  Att mata barnet med nappflaska kan göra att barnets sugförmåga blir försämrad.
  •  Att mata barnet med nappflaska kan göra att barnet väljer flaskan framför bröstet och tillslut kanske inte vill ammas alls. 
 
 
 


Tidigare inlägg