Förlossningen och BB i bilder

 Oj oj oj, tiden bara rusar iväg! Det är redan en hel vecka sedan jag låg och kämpade på förlossningen! O_O Och i natt blir Alexander en hel vecka gammal!
 
Vi lever verkligen för fullt i den där omtalade bebisbubblan. Jag har varken koll på klocka, datum, dag eller knappt år. All tid och ork går åt att lära känna Alex och lära oss hans rutiner. Vilka just nu är att äta var 40e minut dygnet runt.. Och förstås sova, kissa, bajsa och öva strupsång.  ;)
Ja, och att läka ihop tar också en hel del tid och energi. :P Man mår allt annat än 100 efter en förlossning.
 
Någongång, efter jag fått min förlossningsjournal, är planen att skriva en riktig förlossningsberättelse. Men eftersom risken finns att det blir bortglömt eller inte hinns med så tänkte jag dela med mig av alla bilder vi tog på BB och Förlossningen och skriva så mycket jag kan komma ihåg.  (man förtränger en förlossning läskigt snabbt!)
 
Den 7e Juli, v 42+0 - 15 dagar över tiden, for vi in strax efter kl 6 på morgonen med sjuktransport till Östersund för att göra en kontroll inför eventuell igångsättning. Efter CTG och ultraljud visade det sig att dels värkarna redan startat lite smått (vilket jag misstänkte eftersom jag fick superknepig mensvärk i taxin på väg in) och att jag hade väldigt lite fostervatten. Så läkarna bestämde sig för att lägga in  mig direkt och ge mig värkstimulerande medicin för att få igång förlossningen ordentligt. (datumet på armbandet är från när vi var inne och gjorde TUL för några veckor sedan. Har ingen aning om varför det stod det datumet på.)     
Jag blev kopplad till CTG och fick värkstimulerande medicin varannan timme. Däremellan fick vi vandra runt fritt på sjukhuset. Så vi passade på att fika och handla lite på pressbyrån. :)
Medicinen var dock så effektiv att jag bara fick 2 doser. Runt klockan 20 avtog värkarna men det blev bestämt att jag skulle få vila till dagen efter istället så jag fick vila ut ordentligt.
Klockan 05.00 på lördagen vaknade jag upp och hade värkar igen. En timme senare drog dom riktiga värkarna igång. Efter det minns jag inte mycket mer än att jag vrålade, skrek, grät och bad dom om smärtlindring. (vilket man inte får förens man är öppen ett X antal cm) Och sedan, när jag tog i och skrek så jag blödde näsblod och blödde ner ett helt täcke, blev jag äntligen flyttad till en förlossningssal där jag fick testa lustgas och efter någon timme även fick en epidural. (thank you lord!)
Epiduralen gjorde dock så värkarna avtog, så man fick koppla in värkstimulerande dropp. Vilket gjorde att värkarna blev både supertäta och ännu mer intensiva, utan att jag öppnades märkbart på flera timmar.
Och läkaren var in flera gånger och frågade om jag verkligen orkade mer eller om vi skulle överväga kjejsarsnitt. Men Kl 00.17, lördagen den 9e juli, efter 18 jobbiga timmar så kom Alexander äntligen ut, den naturliga vägen med hjälp av sugklocka. 
Den omtalade frukostbrickan <3 aldrig har väl en macka smakat så gott! Framförallt när jag inte fått i mig någon mat sedan dagen vi blev inskrivna då lustgasen gjorde mig illamående så jag spydde upp ALLT jag åt eller drack under förlossningen. :(
En nyvaken Alexander några timmar efter förlossningen <3
Då jag tyvärr sprack en hel del under förlossningen blev jag ivägrullad på operationen efter några timmars sömn. Så Johan fick ta hand om Alex helt ensam. <3
Nyopererad och nyvaken mamma tillbaka på BB-rummet efter några timmar på operation och uppvak. Efter det var jag mer eller mindre sängbunden dom första dagarna efter förlossningen. Jag tog mig inte ens i eller ur sängen själv. Lyckligtvis så har jag världens mest fantastiska fästman, och Alex har världens bästa pappa, som bytte alla blöjor och tog hand om både mig och Alex. <3
Och så avslutade vi det hela med en liten bildbomb på Alexander <3
Vi åkte hem igen från BB måndagen den 11e. :) Jag skulle nog behövt bo kvar där nån dag till tills jag åtminstone kunde resa mig själv. ;D Men det var så fullt på BB att jag inte hade samvete att stanna när hon berättade att dom börjat få skicka hem papporna så mammorna fick börja dela rum. :(
Men det har gått bättre än förväntat. Jag har fortfarande skitont och har svårt att sitta. Och framförallt sätta mig upp eller resa mig upp. Dels på grund av stackars fiffi, men också för att min svanskota värker som tusan ibland. Men det blir sakta men säkert en aaaaningens bättre varje dag. :)
 
Aaand that´s it! Jag har säkert glömt att berätta massor, så jag hoppas (främst för min egen skull) att jag hinner skriva en mer detaljerad förlossningsberättelse så småning om.
 
Men nu ska jag gå och ta hand om min son som tydligen håller på att svälta ihjäl...igen. För sjuhundrafemtioelfte gången idag. ;D
Vi får se när jag hinner skriva igen!




Björn Widar ALEXANDER


Den 9e juli 2016 kl: 00.17 kom äntligen världens mest efterlängtade lilla "Ojsan" Alexander ut.
52 cm, 3380 gram ren kärlek. <3
 




Ingen igångsättning imorgon

Jag var sååå arg och upprörd igår att jag inte tordes skriva något inlägg.
För trust me, det hade varit så jävla negativt och aggressivt att alla dagsblaskor hade kontaktat mig för att få skriva en artikel om eländet.
 
Vi var iväg på morgonen till MVC för den sista mäta, väga osv proceduren innan jag går in i vecka 42+0 (imorgon). Då klassas jag nämligen som överburen och då får man åka in till Östersunds sjukhus och få hjälp att starta förlossningen. Alltså, åka dit, bli igångsatt, bli inskriven tills bebisen kommer ut (för det kan ta några dagar) och sedan åka hem med bebis. Easy peasy. No problemos. Eller ja, så sa barnmorskan iallafall.
Men när hon försökte ringa till specialistmödravården för att boka tid i Östersund så var det ingen som svarade. Så vi åkte hem igen och fick vänta hemma på besked.
 
Knappt en timme senare så ringde dom upp från Östersund för att meddela att jag hade fått en tid för ultraljud klockan 10.00 på torsdag (imorgon).
När jag sedan frågade vad som kommer att hända så sa hon att dom inte sätter igång förstföderskor längre om det inte är absolut akut, så man får göra ett ultraljud, en gynundersökning och sedan eventuellt en sk. "Svepning" (vilket tydligen betyder typ att man, under gynundersökningen, "sveper" med fingrarna över hinnan innanför livmodertappen för att irritera den lite. Funkar väldigt sällan och oftast gör det varken bu eller bä när det gäller att starta en förlossning)  
Och om allt ser bra ut så får man åka hem och komma tillbaka antingen dagen efter eller någon dag senare och göra om samma procedur tills ultraljudet visar att bebis måste komma ut.
 
Åka hem...
ÅKA HEM?
 
Jag påpekade lite fint att vi bor i FUNÄSDALEN, 4 timmars enkel bussresa bort, och att jag trodde att vi skulle få bo på patienthotellet tills det var dags.
Varpå tjejen i telefonen (som vid det här laget var märkbart irriterad över att jag ställde så mycket frågor) säger att patienthotellet är till för patienter och att hon inte kan lova att vi får bo där innan dom sett hur allt ser ut på ultraljud och undersökningar. Och även då var det i mån av plats. 
Men hon tyckte att vi skulle satsa på att åka hem, även om hon väldigt många gånger på ett väldigt spydigt sätt "Fööööörstooooood" att det var jobbigt att åka buss så långt när man är gravid. Men det var sånt man får "räkna med" när man väljer att flytta upp hit.
Bitch please.  
 
Summa summarum; Jag kommer med 99% sannolikhet inte att bli igångsatt imorgon. Utan vi kommer att få ta oss in till Östersund med ALL packning, bilbarnstol etc (på ännu okänd väg då min bil har körförbud och min barnmorska som skulle ordna sjuktaxi vägrar svara i telefon eller höra av sig), för att göra en undersökning som jag gissar tar max 1 timme, för att sedan bli ivägsläppta och får ta oss hem på bästa möjliga sätt. Vilket betyder vänta i 5+ timmar på en buss som tar oss hem. Bara för att göra samma procedur antingen dagen efter eller två dagar efter....
 
Jag var så arg att jag fick världens ångestattack och bara grät och grät och grät helt hysteriskt efter vi lagt på. Och först när Johan kom hem från jobbet några timmar senare lyckades han lugna ner mig.
 
Och så ligger det till just nu. Sjukvården häruppe är ett jävla skämt och jag tänker göra ALLT för att bebis ska komma ut självmant i dag eller inatt. Om jag så ska behöva springa upp och ner för trapporna utanför huset åttahundrafemtioelva gånger!
 
Puss!
 
 

Uppdate knappt en timme efter jag publicerade inlägget:
Allt har löst sig! :D Helt fantastiskt vilka fantastiska och underbara människor det finns därute! Vi blev erbjudna både skjuts, bil och olika boendealternativ.
Min barnmorska (som tillslut hörde av sig för en liten stund sedan) tyckte INTE att vi skulle åka hem med bussen utan rådde oss starkt att bo kvar om det går. Så får vi inte bo på patienthotellet så kommer vi bo hos en släkting till Johan.
 
Slutet gott, allting gott!
Även om jag fortfarande tycker att vården är ett skämt. I don´t care att alla har semester och att det är personalbrist. Jag skiter fullständigt i att ni inte har råd att ge folk sjuktaxi och boende.
Sånt här ska bara fungera!
 


Tidigare inlägg