Ett år

Det var den 29 oktober 2015, klockan var strax efter halv sex på morgonen och allt jag kunde tänka var...
"Ojsan".
 
 
 💙
 




Om tuttförvirring och ondskefulla amningsnappar

 
Amningen har bara gått sämre och sämre och sedan början av veckan har jag även fått börja ge ersättning på nätterna.
Dels för att jag haft mindre mjölk och Alex inte håller sig mätt mer än 20 minuter innan han vaknar upp och blir hysterisk och ska ha mer. Men också för att han blivit så kallat "Tuttförvirrad".. En företeelse vi fick höra på föräldragrupperna var något man inte behövde oroa sig för och ingenting vi fick information om när vi blev tillsagda att börja med ersättning. Men joda. Tuttförvirring är på riktigt. Och söker man på nätet finns det tonvis med information. Bland annat väldigt ingående på amningshjalpen.se 
Tyvärr så kan tuttförvirring i många fall leda till att barnet väljer bort bröstet helt utan att man kan göra så mycket åt det.
 
Något annat INGEN läkare, sjuksköterska eller barnmorska berättat om är riskerna med att använda amningsnapp. Dvs ett skydd man sätter på bröstet när man har onda och såriga bröstvårtor eller om bebisen har svårt att få tag.
Jag hade samtliga problem och fick en amningsnapp redan på BB, utan att bli informerad om
att nappen kan göra att bebisen får svårt att suga, får i sig för lite mjölk och slutar gå upp i vikt... Vilket uppenbarligen var PRECIS det som hände Alex. Jag hade alla  symptom;
  • Alex ammade skitlänge. Ibland över en timme utan att bli mätt. Och var 40e minut dygnet runt.
  • Han gick inte upp i vikt som han skulle 
  • Jag hade mjölkstockning stup i kvarten eftersom mina bröst inte blev ordentligt tömda. 
Inte heller på BVC fick vi den informationen när det visade sig att Alex låg på samma vikt som vid tidigare vägning. Utan istället för att bli ombedd att sluta med amningsnappen direkt och väga honom oftare för att se om det hjälper, fick jag istället informationen att min mjölk inte är tillräckligt "näringsrik" och vi blev beordrade att omedelbart gå och handla nappflaska, ersättning och gå hem och mata honom. För att, och jag kvoterar, "bebisar som inte går upp i vikt DÖR". 
Jamen ni hör ju själva. Är det konstigt att jag totalt tappat all form av tillit till vården häruppe? 
 
Jag skrev ju tidigare att jag inte gråter över spilld mjölk. Och det gör jag fortfarande inte. MEN jag tänker vara bitter på vården över det faktum att jag antagligen hade kunnat amma utan problem om dom hade informerat mig ordentligt..
 
Nåväl, nu har vi kört hardcore amningsnappsavvänjning härhemma sedan några dagar tillbaka. Och det går superbra! Trots att tuttförvirringen gör det extra svårt. Dessutom har jag med att jag slutade med amningsnapp börjat fått mer mjölk igen. Och jag har ibland kunnat dra ner flaskportionerna en aningens för att dryga ut med min egen mjölk. Både pumpad och från bröstet. :D  
 
 
Summering för er som inte orkar läsa all text:
  •  Barnmorskor kan inte allt och kan ha FEL.   
  •  Amningsnappar, även om dom fungerar för många, kan göra så att amningen strular. Jättemycket. 
  •  Att mata barnet med nappflaska kan göra att barnets sugförmåga blir försämrad.
  •  Att mata barnet med nappflaska kan göra att barnet väljer flaskan framför bröstet och tillslut kanske inte vill ammas alls. 
 
 
 




Förlossningen och BB i bilder

 Oj oj oj, tiden bara rusar iväg! Det är redan en hel vecka sedan jag låg och kämpade på förlossningen! O_O Och i natt blir Alexander en hel vecka gammal!
 
Vi lever verkligen för fullt i den där omtalade bebisbubblan. Jag har varken koll på klocka, datum, dag eller knappt år. All tid och ork går åt att lära känna Alex och lära oss hans rutiner. Vilka just nu är att äta var 40e minut dygnet runt.. Och förstås sova, kissa, bajsa och öva strupsång.  ;)
Ja, och att läka ihop tar också en hel del tid och energi. :P Man mår allt annat än 100 efter en förlossning.
 
Någongång, efter jag fått min förlossningsjournal, är planen att skriva en riktig förlossningsberättelse. Men eftersom risken finns att det blir bortglömt eller inte hinns med så tänkte jag dela med mig av alla bilder vi tog på BB och Förlossningen och skriva så mycket jag kan komma ihåg.  (man förtränger en förlossning läskigt snabbt!)
 
Den 7e Juli, v 42+0 - 15 dagar över tiden, for vi in strax efter kl 6 på morgonen med sjuktransport till Östersund för att göra en kontroll inför eventuell igångsättning. Efter CTG och ultraljud visade det sig att dels värkarna redan startat lite smått (vilket jag misstänkte eftersom jag fick superknepig mensvärk i taxin på väg in) och att jag hade väldigt lite fostervatten. Så läkarna bestämde sig för att lägga in  mig direkt och ge mig värkstimulerande medicin för att få igång förlossningen ordentligt. (datumet på armbandet är från när vi var inne och gjorde TUL för några veckor sedan. Har ingen aning om varför det stod det datumet på.)     
Jag blev kopplad till CTG och fick värkstimulerande medicin varannan timme. Däremellan fick vi vandra runt fritt på sjukhuset. Så vi passade på att fika och handla lite på pressbyrån. :)
Medicinen var dock så effektiv att jag bara fick 2 doser. Runt klockan 20 avtog värkarna men det blev bestämt att jag skulle få vila till dagen efter istället så jag fick vila ut ordentligt.
Klockan 05.00 på lördagen vaknade jag upp och hade värkar igen. En timme senare drog dom riktiga värkarna igång. Efter det minns jag inte mycket mer än att jag vrålade, skrek, grät och bad dom om smärtlindring. (vilket man inte får förens man är öppen ett X antal cm) Och sedan, när jag tog i och skrek så jag blödde näsblod och blödde ner ett helt täcke, blev jag äntligen flyttad till en förlossningssal där jag fick testa lustgas och efter någon timme även fick en epidural. (thank you lord!)
Epiduralen gjorde dock så värkarna avtog, så man fick koppla in värkstimulerande dropp. Vilket gjorde att värkarna blev både supertäta och ännu mer intensiva, utan att jag öppnades märkbart på flera timmar.
Och läkaren var in flera gånger och frågade om jag verkligen orkade mer eller om vi skulle överväga kjejsarsnitt. Men Kl 00.17, lördagen den 9e juli, efter 18 jobbiga timmar så kom Alexander äntligen ut, den naturliga vägen med hjälp av sugklocka. 
Den omtalade frukostbrickan <3 aldrig har väl en macka smakat så gott! Framförallt när jag inte fått i mig någon mat sedan dagen vi blev inskrivna då lustgasen gjorde mig illamående så jag spydde upp ALLT jag åt eller drack under förlossningen. :(
En nyvaken Alexander några timmar efter förlossningen <3
Då jag tyvärr sprack en hel del under förlossningen blev jag ivägrullad på operationen efter några timmars sömn. Så Johan fick ta hand om Alex helt ensam. <3
Nyopererad och nyvaken mamma tillbaka på BB-rummet efter några timmar på operation och uppvak. Efter det var jag mer eller mindre sängbunden dom första dagarna efter förlossningen. Jag tog mig inte ens i eller ur sängen själv. Lyckligtvis så har jag världens mest fantastiska fästman, och Alex har världens bästa pappa, som bytte alla blöjor och tog hand om både mig och Alex. <3
Och så avslutade vi det hela med en liten bildbomb på Alexander <3
Vi åkte hem igen från BB måndagen den 11e. :) Jag skulle nog behövt bo kvar där nån dag till tills jag åtminstone kunde resa mig själv. ;D Men det var så fullt på BB att jag inte hade samvete att stanna när hon berättade att dom börjat få skicka hem papporna så mammorna fick börja dela rum. :(
Men det har gått bättre än förväntat. Jag har fortfarande skitont och har svårt att sitta. Och framförallt sätta mig upp eller resa mig upp. Dels på grund av stackars fiffi, men också för att min svanskota värker som tusan ibland. Men det blir sakta men säkert en aaaaningens bättre varje dag. :)
 
Aaand that´s it! Jag har säkert glömt att berätta massor, så jag hoppas (främst för min egen skull) att jag hinner skriva en mer detaljerad förlossningsberättelse så småning om.
 
Men nu ska jag gå och ta hand om min son som tydligen håller på att svälta ihjäl...igen. För sjuhundrafemtioelfte gången idag. ;D
Vi får se när jag hinner skriva igen!


Tidigare inlägg