Sanna Siljeström

Jag har haft några riktigt tuffa dagar sen sist jag uppdaterade. 
Ångesten har varit på topp från jag vaknar tills jag går och lägger mig. Jag har haft flera ångestattacker och idag har jag bara varit svintrött och velat gå och lägga mig, sen jag klev upp.

Det känns som att jag är en börda, som att alla hatar mig, att jag bara gör fel, ingenting känns roligt längre och som att världen nog skulle vara en bättre plats utan mig. 
Jag VET att det inte är så. Men det känns så i hela kroppen. Och det är OMÖJLIGT att beskriva den känslan för någon som aldrig haft en depression. 😓 

 

Jag vet inte alls vad det beror på. Jag har ändå sovit hyffsat bra, varit ute och rört på mig, ätit bra och tagit alla tabletter. 😕
Jag har en teori att det skulle kunna vara PMS som spökar med hjärnan. 🤔🤷‍♀️ Men har verkligen ingen aning. Kanske är det någon annan tjej som läser som tar eller har tagit SSRI-preparat som också upplevt att dom blivit sämre veckan före mens? SNÄLLA dela gärna med er i så fall. Så slipper jag nojja ihjäl mig att jag plötsligt blivit immun mot antidepressiva och att det inte finns nån räddning för mig... 🤦‍♀️(Ni som också lider av ångest fattar va jag menar.😅🙈)

Nåväl, det  är vad det är, och jag tar en dag i taget. Jag tror min räddning dom senaste dagarna har varit att jag hållit mig sysselsatt för att inte hjärnan ska få en chans gå igång och sänka ner mig med ännu mer självdestruktiva tankar. Mestadels med jobb, där det TACK OCH LOV har varit full rulle. 👍   

 

I söndags däremot var jag ledig. Men efter dagens femte ångestattack där det kändes som att jag hade svårt att andas och att hjärtat var på väg att gräva sig ut som en nykläckt alien ur bröstet, så fick jag nog. 
Så när vinden mojnade och solen äntligen tittade fram lite så slet jag med mig familjen och kameran ut på en promenad:

 

 

Vi tog en tur till Hållan, och följde därifrån Guldtur nummer 550 mot Livsäterån.