Sanna Siljeström

Den 5 december fick morfar åka in akut med ambulans för att han hade svårt att andas. Dagen efter blev han nedsövd och den 20e december förlorade han kampen mot Covid-19-

Och efter det har jag börjat skriva det här inlägget SÅ många gånger. 
Men vafan ska man säga?

 

Hur uttrycker man en sån avgrundsdjup sorg som nästan känns som att en del av hjärtat på ett våldsamt sätt slitits bort och aldrig kommer att läka ihop igen? 
Hur säger man farväl för alltid till någon man aldrig fick chansen att säga hej då till? 

Min morfar var den SNÄLLASTE, omtänksammaste, rättvisaste och mest omtyckta människan på den här jorden. Under dom 32 år jag känt honom har han aldrig någonsin blivit arg på mig, dömt mig eller gett upp hoppet om mig. Han fanns ALLTID där, i ur och skur. Natt som dag. Hur jävla dum i huvudet jag än var eller hur långt bort jag flyttade. Jag har aldrig träffat en människa som är så jävla genomgod som min morfar var. Och jag har saknat honom och resten av min familj någre fruktansvärt det här jävla skitåret. Och jag har längtat så himla mycket efter att äntligen kunna åka "hem". Och det känns så overkligt att morfar inte längre kommer att finnas där. 

 

Det känns som att jag är trasig. Som att jag aldrig kommer att sluta gråta. 
Jag är inte redo att prata om det heller och jag lever i nån typ av förnekelse. Varje gång jag försöker prata om det så bryter jag ihop. Jag går sönder. 

Igår fick jag tvinga hit stackars Emil som fick komma hit med Linnéa och sitta barnvakt åt Alex för jag bröt ihop. Och idag började jag nästan stortjuta vid dagishämtning när jag förklarade för fröknarna varför Alexander helt plötsligt drabbats av dödsångest och tror att alla runt omkring honom och han själv ska dö eftersom han har så svårt att förstå varför mamma är ledsen och hur hennes morfar bara "försvunnit".  

 

Många har hört av sig. Jag har inte svarat. Jag kan inte. Det är fysiskt omöjligt utan att rasera mentalt. Gjorde ett tappert försök nyss när min stackars pappa ringde, men jag hann inte mer än svara innan jag började gråta helt hysteriskt. 
Och det värsta är att det är många som antagligen tagit det här SÅ mycket hårdare än jag, och jag klarar inte av att vara där för dom även fast jag verkligen önskar att jag kunde. 

 

 

 

 

 

Avslutningsvis vill jag bara påminna alla om att följa alla restriktioner och förbud. Och att hålla ut och att HÅLLA AVSTÅND. Corona är inte nått jävla skämt, även om en hel del verkar tro det. Och ju längre tid det tar för folk att förstå allvaret desto längre tid kommer det ta innan det här eländet tar slut. 
Min morfar var strax över 70, frisk och kry, hurtig som få och tillhörde ingen riskgrupp förutom hans ålder. Och nu finns han inte mer.