Sanna Siljeström

Vecka 36+0 (v.37) | 62,4 kg (+15,4 kg)

 

Sömnproblemen fortsätter och du har kanske till och med gett upp tanken på att någonsin få sova bekvämt igen. Förlossningen är bara några veckor bort, men den kan mycket väl komma tidigare eller senare än beräknat. Det är väldigt få gravida som föder på den beräknade förlossningsdagen.

Många barn sjunker djupare ner i bäckenet nu och då brukar barnmorskan säga att huvudet har blivit fixerat. Det betyder att barnet har sjunkit ner så långt att huvudet inte går att rucka på utifrån. Det är vanligt att känna förvärkar nu, där livmodern blir hård i ungefär 30 sekunder och sedan slappnar av. Förvärkar ska inte göra ont.

 

Barnet:
Barnet är ca 46 cm långt mellan huvud och fot och väger ca 2,79 kg i början av veckan och ca 2,97 kg vid veckans slut.

I magen så har barnet nu fullt upp med att träna inför den stora dagen. Barnet tränar andning genom att andas in och ut fostervatten, det suger på hans eller hennes tumme, blinkar och svänger från sida till sida. Du kan säkert märka att barnet ibland fokuserar sitt bökande på höger sida av din mage och ibland på vänster sida.

 

I graviditetsvecka 37 så kan barnet inte längre sparka och slå lika mycket som tidigare. Nu är det mer knuff och bök som gäller. Barnet kan även rulla en bit, utöva stretching och vicka lite grann. Övningar som du säkert känner av. Faktum är att du bör känna barnet rörelser varje dag nu!

 

 

Den här veckan har varit ganska jobbig. Ojsan har lagt sig tillrätta väääldigt långt ner i mitt bäcken, vilket resulterar i att det ibland "trycker neråt". Det känns lite som att man har något tungt mellan benen när man går. Det gör absolut inte ont, utan det är snarare obekvämt och lite obehagligt. Och som Johan sa när vi var på affärern i veckan; "Du SER verkligen ut som en pingvin när du går!" xD 

Utöver det har jag haft väldigt ont i mina leder och varit fortsatt uppsvälld, framförallt händerna, benen och fötterna. Gjorde ett tappert försök att få på mig min förlovningsring i veckan, meeen det var bara att fetglömma. Den gick knappt över nageln. 

 

Jag har fram tills nu inte haft svårt att sova. Men den här veckan har jag börjat vakna väldigt ofta på nätterna. Antingen för att jag vrider och vänder på mig eller för att jag behöver gå på ett av nattens sjuhundrafemtioelva toabesök. ;D Men jag har lätt att somna om igen och tycker fortfarande att jag sover gott och känner mig utvilad när jag vaknar.  

 

Psykiskt har det också varit en jobbig vecka. Jag har känt mig nedstämd, ledsen, gråtmild, jag har inte haft varken lust eller ork att göra någonting och jag har verkligen fått kämpa för att ta mig ur sängen på mornarna. Barnmorskan säger att det beror på alla hormoner och att det förhoppningsvis går över snart. Men att vi ska vara extra uppmärksamma så att det inte utvecklas till en förlossningsdepression efter Ojsans ankomst.

 

Vi var på ett rutinbesök på MVC i måndags, i vecka 35+4. Samma procedur som vanligt, mätte magen, vägde mig, tog lite prover, tog mitt blodtryck, lyssnade på Ojsans hjärtljud... och kollade på Ojsan med ett ultraljud! :D Eller ja, "kollade" var väl att ta i. Det var en liiiten liten ultraljudsmaskin som hälsocentralen fått in nyligen. Och det enda som syntes var skallbenet. Men ändå! Vi kunde med hjälp av det ultraljudet konstatera att lilleman helt utan tvekan låg med huvudet neråt! :) Så vi slapp åka hela vägen in till Östersund för en femminuters undersökning. ;) Huvudet var dock fortfarande en aaaningens ruckbart, så han är fortfarande inte helt fixerad.      

 

Övriga prov och tester såg väldigt bra ut! :) Det enda som avvek var mitt blodtryck som var lite högre än det brukar. Men det var inget hon oroade sig över eftersom övriga prover såg så bra ut.