Sanna Siljeström

20151226  (Publicerat 20160120)

På kvällen den 23e december, i vecka 13+5, hade vi bestämt skypeträff med mamma, pappa och lillasyster efter jag slutat jobba. Och då passade vi på att berätta om Ojsan. Jag tror jag sa nått i stil med ”Aaah, vet ni! Vi har skaffat ett nytt husdjur! Det är iiinte en katt, den är inte så hårig, det är ett däggdjur (hund! Nakenråtta! Sköldpadda! Kunde man höra dom gissa). Jag sa att "den kan bitas, men den föds inte med tänder...” Och så avslutade jag den påhittade gissningsleken med att den just nu bor i min mage! ;D

Och det blev knäpptyst. Man hade kunnat höra en nål falla till marken.

Så jag reste mig upp och visade upp min uppblåsta luftballongsmage, varpå mamma utbrister nått i stil med ”Men gud, hon skämtar inte!” Och sen började alla prata i munnen på varandra. XD Hahaha!

Alla blev glada och väldigt överraskade. Även om mamma påstod att dom misstänkt att ”det var på gång” eftersom jag slutade med mina p-piller.

(Något jag, återigen, vill understryka inte är fallet. Jag slutade med pillren för att jag mådde både psykiskt och fysiskt dåligt. Vi använde preventivmedel när Ojsan blev till. Men somliga borde kanske läst på bruksanvisningen hur en kondom faktiskt fungerar innan dom testade. Och med somliga syftar jag på mig själv.
Och ja, det går tydligen att använda en kondom fel. Ojsan är en bekräftelse på detta. ;D )

Sen följde tusen frågor om allt från när det var dags till vad den skulle heta. Och sen några tappra försök att övertala oss att flytta ner till Strängnäs. ;D 

Eftersom mamma höll på att spricka och ville berätta för alla på en gång, och dessutom har en historia bakom sig att inte vara så jätte duktig på att hålla graviditeter hemliga ;) , så bestämde vi att vi skulle ringa ett högtalarsamtal när hela familjen var samlad i Strängnäs hemma hos min mormor och morfar på julafton. Sagt och gjort,  lillasyster ringde upp mig strax efter klockan 12 den 24 december när alla var samlade. Och efter några ”God jul!” och ”åh vad vi saknar varandra” så sa jag helt sonika att jag hade en julklapp. (Alla blev knäpptysta) och sen sa jag att jag var gravid.

Alla vrålade rakt ut! XD Haha, jag tror det tog typ två minuter av folk som pratade i munnen på varandra, sen fick jag prata med mormor och mina mostrar en och en. Och vi fick massa gratulationer och ”det var minsann på tiden”. Till och med mormor, som alltid sagt att jag ska vänta läääänge sa att ”Som vi har väntat!”. <3 

 

Nästan direkt efter vi lagt på så for vi vidare hem till Johans föräldrar.
Vi gav Linnéa paketet med bodyn vi beställt och sa att det skulle öppnas direkt. :) Så Jennie och Linnéa började öppna paketet. Åh vi höll på riktigt på att avlida när Jennie kollade på bodyn och säger ”åååh vad fin” och sedan bara lägger ner den utan att direkt läsa vad som stod på. Så jag harklar mig och sa ”Och så ska vi se när polletten ramlar ner”, varpå både Jennie och Emil kollar konstigt på mig och börjar inspektera bodyn med texten ”I <3 my cousin” lite noggrannare. Och sen plötsligt så utbrister Emil med världens smile, ”NÄÄÄE!?"  Och Jennie stirrar storögt först på Emil, och sen på oss, och sen tillbaka på bodyn. Och sen ramlade polletten ner hos henne också. Och det blev ett väldans liv och kramandes. Och typ då förstod nog Johans föräldrar också vad som hände. Alltså, gud, det hela var så komiskt att jag nästan önskar jag hade filmat! Jennie grina, och jag grina, och alla kramades och hade sig. Och svärfar satt knäpptyst och helt illröd kvar på sin stol och såg både glad och jättechockad ut. XD   

Sist men inte minst, for vi iväg på julaftonskvällen hem till min Faster Ylva och mina kusiner för att berätta där också. Jag tyckte inte det var mer än rättvist att dom fick veta när alla mina mostrar och andra kusiner fått veta.
Så helt oanmälda droppade vi in mitt i middagen och jag bara sa rakt ut att jag var gravid! Massa hurrarop och kramar där också! :D

.
And that´s it. Tror jag. För jag var så sjukt nervös att berätta för alla att jag troligtvis glömt hälften. ;D Dels var jag nervös för jag visste inte hur folk skulle reagera. Och sen för att jag fortfarande själv inte känner mig gravid. Och det känns skitknepigt att berätta för folk att man är gravid när man själv är nära på övertygad att man är skendräktig. ;D Haha.

Nåja, nu är det gjort. Men jag har bett alla att inte sprida det vidare utanför familjen innan vi varit på ultraljudet. Utifall att det visar sig vara något som är knasigt eller om det faktiskt är tomt därinne. Och alla var väldigt förstående. :)

Nu håller vi, och alla andra i familjen, alla tummar och tår att vi får höra Ojsans hjärtslag på MVC besöket på onsdag! Det hade ju varit skönt att åtminstone lägga alla mina teorier om skendräktighet åt sidan. :P