Sanna Siljeström

Det har varit full rulle, både på jobbet och i privatlivet, så jag har i ärlighetens namn knappt ens hunnit öppna datorn. Har varit helt slut, både psykiskt och fysiskt. Och har haft vädigt svårt att hålla alla hjärnspöken i schack. 😣

Men den största boven till utmattningen är nog tyvärr jag själv. Är i nån form av moment 22, där jag behöver vila för att må bättre. Men jag kan inte koppla av, för så fort jag inte håller mig sysselsatt sätter hjärnan igång. Så istället håller jag igång hela tiden och tillåter inte mig själv att vila så att inte hjärnan går på övervarv. Vilket, såklart, resulterar i att kroppen säger ifrån. 🤷‍♀️😅 Det GÅR inte att vinna. 

Börjar bli rätt så jävla le på att det aldrig blir "bra" i skallen. Alltså, HELT bra har jag ju börjat inse att det aldrig blir, trots regelbundna psykologbesök och medicinering. Det är ju alltid nått, eller någon, som ska komma och dra ner en när det väl börjar vända. Antingen är det nån som dör, nästan dör, något tragiskt händer, jag blir kallad dålig mamma på ett eller annat sätt. Eller så får jag höra att jag hittar på när jag skriver eller pratar om min psykiska ohälsa... 🤦‍♀️🤷‍♀️ Och sen kommer depression och ökad ångest som ett brev på posten. Och jag tycker det blir svårare och svårare att ta sig ur varje gång man hamnar där. 😔 

Jag har SÅ svårt att förstå behovet av att behöva ifrågasätta sanningshalten när någon pratar om sin psykiska ohälsa. Men jag förstår mer och mer varför många väljer att inte prata om det alls och lider i det tysta. Det är inte värt all jävla skit man får ta i och med stigmatiseringen kring ämnet. Och det är SÅÅÅÅÅ synd att det är på det viset! Bara för att folk med IQ likvärdigt en frukostflinga inte kan tänka ett steg längre själva. 🤦‍♀️ Så innan ni kläcker ur er något dylikt nästa gång, tänk efter! Är det värt det? Är du redo att bära ansvaret för att en annan människa väljer att sluta leva? 🤷‍♀️ För det är ju tyvärr så illa det kan gå när man lider av en depression och ständigt måste kämpa. Mot sig själv och mot andras idioti och brist på hjärnceller. 
"Självmord är inte själviskt. Självmord är, vanligtvis, dödsfall orsakat av sjukdomen depression. Det är det slutliga symptomet. En slutlig kollaps orsakad av en outhärdlig tyngd. Självmord är en tragedi. Om du aldrig varit i närhet av den ruinen, försök inte döma vad du inte kan förstå."  
Jag är ganska säker på att jag upprepar mig om det här och att jag skrivit något liknande förut... Men eftersom det uppenbarligen inte går in i huvudet på folk, så tycker jag att det var värt att upprepa. Kanske det går in även hos dom mest IQ-befriade, tillslut... 😑

 

På tal om elaka kommentarer, jag läste ett så jäkla bra inlägg på ett instagramkonto (@olaliljedal). Den löd såhär:

"Känslig för andras kommentarer? Andras känslor handlar aldrig om dig, det handlar ALLTID om dom. Dagens mentala coachtips: När du reagerar på någon annans kommentar, fundera över vilket BEHOV den kommentaren tillfredsställer hos personen som levererade kommentaren. Då inser du att kommentaren inte handlar om dig. Du kommer då garanterat känna mindre olust. Lycka till!" 

Tyckte det var så himla bra skrivet, och jag behövde verkligen läsa det! Kanske det ger någon annan som behöver det lite pepp också! 🙏❤

 

 

Men nej, nog med klagosång för idag! 😉
Istället vrider vi tillbaka klockan två veckor och kollar på lite bilder från veckorna som gått;   

 

 

Söndagen den 20e mars vaknade vi till strålande sol och vårvärme! Så vi packade vi ihop oss och for iväg en sväng med skotern. Har btw ÄNTLIGEN fått tummen ur och köpt en ny skoterhjälm! Den gamla fick jag av pappa när jag fyllde moppe... Och det var ju inte igår. 😅