Sanna Siljeström

On the good side: vi är ÄNTLIGEN friska hela familjen. *Peppar peppar*

Är energin på topp hos fröken Siljeström för det? Heck no! Min (eller satans?) avkomma, har tagit det här med trotsålder till heeeelt nya nivåer. Det i kombination med att han nästan är outtröttlig tar gaaaanska mycket på krafterna just nu.

"Men alltså, hur illa kan det vara!?"- undrar ni nu,. Jo, alltså, vi kan ju säga såhär; om sexualundervisning i skolan skulle inkludera att ungarna få ta hand om en Alexander i ett par timmar så skulle oönskade tonårsgraviditeter minska till noll. Och nej jag överdriver verkligen inte. Till och med pedagogerna på förskolan kallar honom för "Vildingen". 😅

Mantrat just nu är att trotsåldern bara är en fas, och att han är i alla fall söt när han sover. 😅😂

En hyffsat utvilad Sanna i början av veckan. I skrivande stund är fuskbrännan borta, sminket på sniskan och håret i en stor svintoboll. 🙈 Sömn prioriteras före utseendet såhär i slutet på veckan. Jag har somnat före klockan 21 nästan varenda kväll.

Ute på en liten promenad i tisdags. Det är sagolikt vackert ute nu med alla färger.

Jag hade massa ganache kvar sedan Alex tvåårskalas, så jag försökte mig på att göra lite chokladpraliner igen.

Dom blev jättefina! Och goda... Men tyvärr råkade jag gjuta skalen alldeles för tunna....

.. så flera av dom sprack.
Dessutom märkte jag igår att dom blev mjuka när dom stått ett par dagar. :( Jag gissar att det också beror på att skalen blev lite tunna. Eller så är det för att jag använder kass choklad. För tempereringen blev bra och skalen var hårda och jättefina dom första dagarna.

Alexander fick äta några av pralinerna som gick sönder. Han tyckte dom var jättegoda. 😍😋

Kolla så fint. :D Jag pysslade ihop en egen "logga" som jag beställde hem på klisterlappar så jag kunde sätta på praliner och annat hembakt jag ger bort. Blev supernöjd!

Häromdagen fick vi nya grannar. 😍🐑

Och på tal om både trots och nya grannar. Alex tjatade om att få gå ut och hälsa på "bäbälamm!". Så på med kläder och ut i friska luften. Sen hann vi inte längre än ner till fårhagen innan barnet ramlade ihop och började vråla som en stucken gris, tillsynes helt utan anledning. 🤔

Och där låg han och skrek sig blå medans jag och Johan gick och kollade på fåren i väntan på att batterierna skulle ta slut. Och nej, det är INTE synd om gossebarnet. Det kanske ser synd ut. Men att tycka att det är synd om honom är att låta honom vinna ;D Och så kan vi ju inte ha det, för då blir det ju sju resor värre. 😅

Och här har inte vi gett upp.. Men han förflyttade sig från fårhagen, som inte var så jättetrafikerad, till bilvägen och la sig mitt på den och fortsatte strupsången. Så vi fick lyfta honom till närmaste mindre trafikerade plats.

Jag skrattar åt eländet. Vad ska man göra liksom?

🤣

TILLSLUT gav han upp skrikandet och gick in. Där han, kors i taket, satt lugnt och fint och lekte med sina bilar. Vi har fortfarande inte lyckats förstå VAD som var fel. När jag frågade varför han blev arg svarade han bara "Bäbälamm, gå ut meeeera". 🤔

Ute och njuter av höstsolen i torsdags. Tyvärr blev njutningen kortvarig. 😅 2 sekunder efter den här bilden togs blev han arg för att bilen inte var en cykel och för att den satt fast. Och sen kastade han sig av bilen i protest.... Raaakt ner i vattenpölen. 😒

Ny dag, nytt försök att gå ut och njuta lite av solen.... 😉

Det gick. Sådär. Nu blev han arg för att han inte fick cykla ut för ett stup. Jag är ett stort fan av "lerning by doing", men någonstans måste en ju dra gränsen. 😅

Nä, nog med klagosång för den här gången! 😘 Nu ska vi stora barn sätta oss och spela nyaste tillskottet i TV-spels samlingen som Johan kom hem med igår. 😍