Sanna Siljeström

 

Imorse körde jag min vanliga morgonrutin. Klockan ringde, jag klev upp, tvättade mig, sminkade mig, borstade håret för att slutligen bege mig mot soffan för att kika på TV och avnjuta en kopp te... Men på väg till vattenkokaren upptäckte jag en röd pöl på golvet. Första tanken var att Johan spillt något. Andra tanken var att Bullen käkat en råtta och spytt. Inget av dom verkade stämma för pölen var doftfri och för rinnig för att vara spya. Jag torkade upp det och fortsatte med tekokningen.

 

På väg till TVn fick jag plötsligt se i ögonvrån hur Harry sätter sig och pissar på hallmattan! Jag flyger, skrikandes och skällandes, upp ur soffan för att få honom att sluta med dumheterna. Och han springer förstås därifrån och gömmer sig medans jag frustrerat går och hämtar papper och rengöring för att torka upp kisset.

 

Jag har misstänkt i några dagar att Harry haft någon infektion. För han har börjat gå på lådan superofta och dessutom har jag kommit på honom att kissa utanför lådan några gånger, viket inte är normalt för en rumsren innekatt. Så senast igår kväll satt jag och googlade och kom fram till att han antagligen hade blåskatarr eller sten i urinröret. Men jag är lite ökänd för att åka till veterinären i onödan så istället för att propsa på att åka in på en gång så berättade jag för Johan att jag trodde något var fel och sen bestämde vi oss för att se om beteendet forsatte eller om jag inbillade mig. För Johan hade inte märkt av att han gick på lådan oftare än vanligt. Och han sa att det kunde ju bero på att lådan var för skitig eller att han markerade revir eller något dylikt som gjorde att Harry valde att gå utanför.

 

Men tillbaka till historien, jag gick som sagt och hämtade papper och när jag la ner det mot den svarta hallmattan frös hela jag till is! Pappret färgades rött! BLOD! Det var blod som låg på golvet och det var blod på pappret! Harry kissade blod!

Och när jag sen började kolla runt såg jag små små pölar med blodigt urin lite överallt i lägenheten!

Så jag slängde mig på telefonen för att ringa veterinären och fråga om dom hade tid om jag kom å en gång, men medans jag slog numret insåg jag att bilfan är på verkstan!!! Så jag ringer hysteriskt upp Johan och berättar om allt blod (som vid berättandet antagligen lät som att det var hundratals liter) och frågar vad vi skulle göra.

Han bad mig ringa veterinär så fixade han någon med bil.

Sagt och gjort, jag ringde veterinären som sa att det i värsta fall kunde vara livshotande och att hon ville att han skulle komma in helst på en gång (Sanna får mer panik) vilket förstås var omöjligt eftersom vi bor en hel timme ifrån. Så vi fick en tid klockan 14.00. Och Johan lyckades få tag på sin syster som kunde agera ambulansförare!

 

Thank you gud att det löste sig! Och tack gode gud att jag har världens bästa svägerska! <3

Nu håller vi tummar och tår att dom snabbt hittar vad som är fel på min lillfis och att det räcker med en penicillinkur. <3