Stressade mammatankar om en snabbväxande "mirakelbebis"

När Alex kom till världen fick man höra från 99,9% av människorna man pratade med att man skulle "Njuta" av bebistiden, för den går så fort över.
Faktum är att jag fick höra det där jävla "Njuuuuuuuuuut" så många gånger att det mest bara var tjatigt och tappade sin betydelse.
Jag minns en sen natt när Alex bara var några dagar gammal och hade jätteont i magen. Han bara skrek och skrek och kunde inte komma till ro och Johan tappar tålamodet i en sekund och säger irriterat (men skämtsamt) till mig att "Visst är det myyyyyyyysigt, jag hoppas du Njuuuuuter". Haha. För det är ju det man fick höra varje dag. Bebistiden skulle ju vara sååå mysig.
För mig, och många andra jag pratat med, så var dom första 2-3 veckorna HEMSKA. Allt var nytt och hormonerna all over the Place. Det fanns INGET mysigt över dom veckorna.
 
Det är först NU jag förstår mig på alla uppmaningar om att njuta! För det är helt SJUKT vad fort tiden går!
Och igår, när jag upptäckte att Alex 5e OCH 6e tand är på g så slogs jag av den hemska känslan att jag inte hinner med. Det går för fort! Det var ju faktiskt jättemysigt med en minimänniska hemma, och har jag verkligen "njuuutit" tillräckligt?
Och inte känns det bättre när Lilleman verkar vara någon form av supersnabbväxande bebis som ligger typ 1-2 månader före i utvecklingen i jämförelse med en "standard" bebis.
 
Jag vet att man inte ska jämföra bebisar, och att ALLA bebisar är olika. Men det är svårt att låta bli. Jag pratade med en som har en mini hemma som är några månader äldre än Alex, och det känns redan som att dom är på samma nivå. Samma när jag jämför med Lillemans kusiner, även där verkar han ligga ca en månad före.
Den enda han verkar följa samma nivå som är faktiskt mig själv. Enligt min fylla-i-bebisbok jag fått av mamma var jag faktiskt t.o.m en aaaaningens snabbare i utvecklingen än Alex. Så jag får väl skylla mig själv. xD Eller nått sånt.
 
Ja, och "skylla dig själv?" tänker väl ni nu. För en normal förälder hade ju kanske blivit stolt som en tupp av att ha en "mirakelbebis" hemma? (tillägg: ALLA bebisar är förstås mirakel. Nu använde jag citationstecken av en anledning, ta inte illa upp och läs inte in er för mycket på just det här ordet.)  Men jag blir tametusan bara såååå stressad! Jag hade nog föredragit att ha en bebis som är lite senare i utvecklingen. :P Och FY vad jag känner mig som en självisk och dålig mamma som tänker så.
 
Är det normalt att tänka så här? Är det någon som känner igen sig?
eller behöver jag gå och knacka på hos närmaste psykklinik? xD
 
Min älskade stora lilla mini-me <3 Bilderna är från i veckan när jag var hemma på lunch och han kom fram och undrade vad jag tuggade på. Snäll som jag är så gav jag det till honom i tron om att han skulle undersöka det och lessna snabbt och ge tillbaka det. ACK så fel jag hade. Han listade snabbt ut hur han skulle äta av det och äpple var tydligen FANTASTISKT gott. Och så fort jag själv försökte ta en tugga blev han nära på hysterisk och lugnade inte ner sig förens han fick tillbaka äpplet. Så det slutade med att han fick det. xD




Barndoping part deux: dopet

När Alexander föddes började jag fundera på det här med dop. Eller, i ärlighetens namn började det nog flera månader innan. Dopklänningen var ju fixad och klar flera månader innan hans födelsedag.
 
Jag kunde se det framför mig; dom fantastiska dekorationerna som alla skulle gå i tema "ljusblått". Jag såg pompoms i taket, vita dukar med ljusblå rosblad på borden. Jag såg heliumbalonger, söta små sugrör i papp och jag såg fantastiska stilrena tårtor och cupcakes som jag självklart slängt ihop helt själv. Ahmen, ni vet. Sådär sliskigt pinterest-aktigt som ALLA andra dop är.
 
Dessutom skulle jag självklart gått ner vartenda gram av mina graviditetskilon och vara snyggare än någonsin när jag stod därframme i kyrkan. Fuskbrännan på, sminket on fleek, håret sådär sexigt Victorias sercret vågigt och jag skulle sporta en görsnygg figurnära klänning som framhävde mina kurvor på exakt rätt ställen.   
 
Men så blev det ju inte riktigt. Inte alls faktiskt.
När dopdagen kom så hade jag knappt tid att locka håret, än mindre hade jag tid att smörja in mig med brun utan sol och låta den torka i sex timmar utan att nudda vatten. Sminket var hastigt påslafsat, och det enda som passade att ta på sig var mina gravidjeans. Och eftersom jag inte är i närheten av vikten jag hade innan Alex föddes. Faktum är att jag har ett tvåsiffrigt antal kilon kvar. Så fick jag nöja mig med en gammal kavaj jag hade hemma som satt som ett korvskinn.
 
Och när det kom till själva kalaset efter dopet och alla fantastiska bakverk och dekorationer? Yeeeah. Det slutade med att jag beställde 2 smörgåstårtor av svärmor. Sen köpte jag färdiga kladdkakor. För jag hade varken tid eller ork att baka dom själv. Jag lyckades dock slänga ihop en massa småkakor (mördegskakor, samtliga sorter gjorda av samma deg) och cakepops! Och JISSES så duktig jag kände mig att jag hann med det trots att jag egentligen inte hade tid! Men i ärlighetens namn hade det gått precis lika bra med köpekakor.  
Ja, och dekorationerna då? Det blev en rulle serpentiner vi köpte i sista sekunden på konsum. That's it!  
 
Men vet ni va? Dopet blev perfekt ÄNDÅ. Trots att jag inte är i mitt livs toppform (något jag inbillat mig att jag skulle vara eftersom hela internet är det 3 månader efter dom klämt ut sina barn) och trots att det inte var ens en gnutta likt domdära perfekta pinterest/instagram/blogg-dopen.
Det enda som skulle kunnat vara bättre var om min pappa och lillasyster hade kunnat vara med. Pappa blev magsjuk och vågade inte vara med och lillsyster låg på BB nere i södermanland med värkar och eventuell tidig vattenavgång. (Nya kusinen är i skrivande stund fortfarande kvar i magen ;))   
 
Dopet var roligt och avslappnat! Alexander var underbar! Prästen var fantastisk! Fikat smakade super! Och alla var glada och nöjda när dom gick hem. (så vitt jag vet iallfall) Det kunde verkligen inte ha gått bättre. Och jag är såååå glad att jag valde att släppa dom skyhöga förväntningarna jag hade på mig själv och att jag gjorde det i tid. :)
 
 
Anyway, med det sagt och för att det här inlägget inte ska bli bibellång så kör vi direkt vidare med del 2 av 3 med bilder från dopet - själva dopandet av barnet. ;D
 
Inbjudningskorten vi skickade ut för flera veckor sedan. Vi beställde dom från optimalprint och jag kan verkligen rekommendera den sidan! Korten blev såååå fina!
Min sjukt snygga fästman gosar lite med en nymatad Alex. Tänk, han hann både pricka in en sovstund OCH matning innan det var dags att doppas i vattnet. :D Helt otroligt! <3
Gos med mormor <3
Prästen, Jon, pratar med faddrarna Jennie (Johans storasyster) och Erik (min kusin). Min lillasyster Sofie är också fadder, men kunde som sagt inte närvara på dopet eftersom hon låg hemma och försökte kalva. ;D  
Gästerna börjar anlända
Vi klär Alex i Johans gamla dopklänning <3
Handpåläggning.
Erik häller upp dopvattnet medans Alex kusin Linnéa underhåller med dans. xD
Prästen hade väldigt omtänksamt värmt vattnet lite innan så att det inte skulle vara iskallt när han hade det på Alex. Men hysteriskt roligt nog så hade han råkat värma det så pass att det rykte när Erik hällde upp det. xD Så vi fick ta en liten brejk för att Prällen skulle springa och hämta lite kallare heligt vatten att blanda ut det med. Hahaha! Fantastiskt!
Alex skrattade högt när Jon höll upp honom. Och Jon skrattade och sa att det var första gången under hans 20+år i tjänsten det hade hänt. x)
Nydopad och klar och Jennie har precis tänt dopljuset.
Under sista psalmen ville Alex väääldigt gärna smaka Eriks Bibel.
Och så avslutar vi med den här hysteriskt hemska men ack så fantastiskt roliga bilden där vi håller på att skratta ihjäl oss för att Linnéa började dansa drakdansen under psalmen "Tryggare kan ingen vara".  
 
 
And that´s it för idag! Jag ska försöka få ihop tredje och sista bildbomben imorgon med alla bilder från dopfikat och på alla presenter.
 
Innan jag avslutar vill jag passa på att tacka mamma för att jag fick låna några kort, och Erik.R för att du var så snäll och fotade med min kamera! <3 Och till Conny som var så snäll och filmade nästan hela dopet! (Filmen kommer att komma upp vid ett senare tillfälle. Conny bor en bra bit ifrån och hade glömt överföringssladden så vi kunde inte tanka över filmen direkt.)  
 
Om det är fler som har foton från dopet så tar jag gärna kopior på dom! :D
(obs, digitala kopior. Inte papperskopior) 
 
 




Om bajskalas och svårförstådda suppar

Torsdagsnatten blev verkligen inte rolig. Alex var glad och lugn efter vaccinationen ända fram tills han somnade för natten. Och sen tvärvände det. Han sov, men han låg och gnydde sååå ynkligt, grät lite i sömnen, vred och vände på sig och när jag kände på honom var han KOKHET. Mammahjärtat höll på att gå sönder! <3
 
Runt halv tre, när Alex vaknade till för att dricka för tredje gången, så klev jag upp för att ge honom en alvedon. Jag hade blivit tillsagd att INTE ge Alvedon om det inte var absolut nödvändigt. Men jag tyckte så SYND om honom. För han hade märkbart ont, och även om hans feber inte var speciellt hög så var han uppenbart påverkad av den. :(
 
 
Att ge Alvedon till en bebis för första gången var ju en upplevelse det också. xD
Jag läste igenom pamfletten som följde med noooga, två gånger. Och INGENSTANS stod det HUR man gjorde. Det krävdes ju inte en raketforskare för att förstå att den skulle upp i rumpan. Men hur långt? :O Tillslut bestämde jag mig för att bara köra upp den och hoppas på det bästa.
Jag tröck in tabletten, den for ut med en jävla fart.
Jag tröck in tabletten igen. Och den for ut ännu fortare.
Jag funderade på om jag var dum i huvudet och tröck in tabletten för tredje gången.
Tabletten for ut.. IGEN. Och precis när jag plockat upp tabletten för att föra in den en fjärde gång släppte Alex världens högsta fis, följd av en bajsexplosion av sällan skådat slag.
 
Efter diverse svordommar, rengörning av skötbord, migsjälv och bebis (som lyckligtvis var lugn och sansad (läs= trött och slö av febern)) försökte jag med tabletten igen. I hopp om att det var bajset som gjorde att den flög ut dom första gångerna.
In med tablett.
Fis.
Tabletten flyger ut. Igen.
Jag läser frustrerat pamfletten en tredje gång och synar förpackningen efter någon form av indikering på vad jag gör fel. Men nej. Inget användbart.
Det hela slutar med att jag trycker in suppen och håller kvar den därinne tills jag känner att den är helt upplöst. Sedan går vi och lägger oss igen och Alex lyckades äntligen sova några timmar med ro i kroppen. <3
 
Trött och irriterad slog jag en signal till lillasyster dagen efter för att fråga vad det var för fel på mina tabletter.
Det första hon frågar? "Åt vilket håll stoppade du in tabletten?"
Vilken jävla fråga, självfallet hade jag fört in den med den spetsiga sidan först. Det är ju det enda logiska.
Men det var tydligen helt fel. Man ska föra in den TRUBBIGA sidan först?! 
Men det vet ju alla. ;D
Alla, utom jag, och dom som skrev pamfletten som följer med supparna. :P
 
 


Tidigare inlägg