Sanna Siljeström

Vecka 33
 

Vecka 32+0 (v.33) | 60,0 kg (+13 kg)

 
Kroppen:
Om du väntar ditt första barn så har barnet nu sannolikt lagt sig tillrätta nu med huvudet nedåt inför förlossningen. Om du är omföderska så kan det dröja ytterligare någon vecka. När barnet lagt sig med huvudet nedåt så brukar det bli både lättare att andas och om du har haft magbesvär så kan dessa lätta något nu. Istället kan du dock uppleva ett ökat tryck nedåt, med symptom som stickande känslor i bäckenet.
 
När du är gravid i vecka 33 så är du fortsatt trött och har med stor säkerhet fortsatt svårt att sova. Tyvärr så tar en graviditet hårt på dina krafter och du behöver vila. Försök att vila när du kan, dag som natt. Har du svårt att varva ner så prova ett varmt bad, läsa en bok eller varför inte ett sövande debattprogram på TV.
 
Barnet:
Barnet är ca 40 cm långt mellan huvud och fot och väger ca 1,98 kg i början av veckan och ca 2,15 kg vid veckans slut.
 
Barnets hjärna växer snabbt och dess huvud ökar i storlek. Livmoderväggen blir tunnare och barnet kan därför uppfatta ljus och mörker, exempelvis om det är dag eller natt. Fingernaglarna är nu tillräckligt långa för att nå fram till fingertoppen. När barnet väl är fött så kan de behöva trimmas. Det händer att barn river sig själv i ansiktet redan innan de föds, men detta är inget farligt.
 
 
Egna tankar om föregående vecka:
Och däääääär gick vi över 60 kilos strecket!
Suck och stön. När jag började med min viktresa för en herrans massa år sedan vägde jag 64 kilo, och att vara i närheten av den vikten igen, och att veta att jag med väldigt stor sannorlikhet kommer att passera den med råge, ger mig väldigt blandade känslor.
På plussidan satt jag och jämförde foton på hur jag ser ut nu mot hur jag såg ut när jag vägde 60 kilo då. Och jag är inte ens i närheten av lika "lönnfet". Och det är ju en ganska stor tröst! ;)
 
Jag har haft betydligt lättare att andas den här veckan! *peppar peppar*! Det är sååå skönt. Sure, ibland blir det lite svårare än vanligt och jag blir fotfarande lätt anfådd, men jag har inte haft några perioder av direkt andnöd där det känns som att jag ska svimma. :)
Faktum är att alla jobbigare symptom verkar ha lugnat ner sig, och jag har mått superbra!
Det enda symptomet som har blivit värre är näsblodet som numera kommer plötsligare än någonsin och i mängder som skulle få dom värsta splatterfilmerna att verka blodfattiga. ;) Senast i natt vaknade jag av att det kittlades i näsan och jag gick upp på toa, nån sekund senare var hela jag helt bloddränkt och det hade droppat blod i hela badrummet. 30 minuter tog det innan jag fick stopp på eländet och jag funderade på om Ojsan försökte hitta ut genom näsborren istället för fröken Fiffi. xD
 
I måndags var jag och Johan iväg till Östersund för ett extra ultraljud som varit inbokat redan sen rutinultraljudet. 
Barnmorskan kontrollerade om min livmoder låg där den skulle, viket den gjorde, och sen passade hon på att kolla fostervattensmängd och gjorde en tillväxtkoll. Det fanns bra med fostervatten och Ojsan ser ut att bli, trots höga SF mått, en ganska liten kille. :)