Stressade mammatankar om en snabbväxande "mirakelbebis"

När Alex kom till världen fick man höra från 99,9% av människorna man pratade med att man skulle "Njuta" av bebistiden, för den går så fort över.
Faktum är att jag fick höra det där jävla "Njuuuuuuuuuut" så många gånger att det mest bara var tjatigt och tappade sin betydelse.
Jag minns en sen natt när Alex bara var några dagar gammal och hade jätteont i magen. Han bara skrek och skrek och kunde inte komma till ro och Johan tappar tålamodet i en sekund och säger irriterat (men skämtsamt) till mig att "Visst är det myyyyyyyysigt, jag hoppas du Njuuuuuter". Haha. För det är ju det man fick höra varje dag. Bebistiden skulle ju vara sååå mysig.
För mig, och många andra jag pratat med, så var dom första 2-3 veckorna HEMSKA. Allt var nytt och hormonerna all over the Place. Det fanns INGET mysigt över dom veckorna.
 
Det är först NU jag förstår mig på alla uppmaningar om att njuta! För det är helt SJUKT vad fort tiden går!
Och igår, när jag upptäckte att Alex 5e OCH 6e tand är på g så slogs jag av den hemska känslan att jag inte hinner med. Det går för fort! Det var ju faktiskt jättemysigt med en minimänniska hemma, och har jag verkligen "njuuutit" tillräckligt?
Och inte känns det bättre när Lilleman verkar vara någon form av supersnabbväxande bebis som ligger typ 1-2 månader före i utvecklingen i jämförelse med en "standard" bebis.
 
Jag vet att man inte ska jämföra bebisar, och att ALLA bebisar är olika. Men det är svårt att låta bli. Jag pratade med en som har en mini hemma som är några månader äldre än Alex, och det känns redan som att dom är på samma nivå. Samma när jag jämför med Lillemans kusiner, även där verkar han ligga ca en månad före.
Den enda han verkar följa samma nivå som är faktiskt mig själv. Enligt min fylla-i-bebisbok jag fått av mamma var jag faktiskt t.o.m en aaaaningens snabbare i utvecklingen än Alex. Så jag får väl skylla mig själv. xD Eller nått sånt.
 
Ja, och "skylla dig själv?" tänker väl ni nu. För en normal förälder hade ju kanske blivit stolt som en tupp av att ha en "mirakelbebis" hemma? (tillägg: ALLA bebisar är förstås mirakel. Nu använde jag citationstecken av en anledning, ta inte illa upp och läs inte in er för mycket på just det här ordet.)  Men jag blir tametusan bara såååå stressad! Jag hade nog föredragit att ha en bebis som är lite senare i utvecklingen. :P Och FY vad jag känner mig som en självisk och dålig mamma som tänker så.
 
Är det normalt att tänka så här? Är det någon som känner igen sig?
eller behöver jag gå och knacka på hos närmaste psykklinik? xD
 
Min älskade stora lilla mini-me <3 Bilderna är från i veckan när jag var hemma på lunch och han kom fram och undrade vad jag tuggade på. Snäll som jag är så gav jag det till honom i tron om att han skulle undersöka det och lessna snabbt och ge tillbaka det. ACK så fel jag hade. Han listade snabbt ut hur han skulle äta av det och äpple var tydligen FANTASTISKT gott. Och så fort jag själv försökte ta en tugga blev han nära på hysterisk och lugnade inte ner sig förens han fick tillbaka äpplet. Så det slutade med att han fick det. xD





Stalker?

Namn:


E-postadress:


URL / Bloggadress:


Din Kommentar:


Trackback