MENY
Ditt barn växer fort, men det finns fortfarande gott om plats, vilket gör att barnet vrider sig och vänder sig som en riktig akrobat.
Fram till och med nu växer dom flesta foster likvärdigt. Nu börjar den individuella genetiken göra sig gällande, en del blir långa och smaka och andra korta och lite knubbigare. Från och med nu spelar det också roll för barnets födelsevikt vad du stoppar i dig! Tänk på att undvika allt för mycket socker. Du behöver inte äta för två.
Barnet:
Barnet är ca 16 cm långt mellan huvud och stjärt och väger ca 225 g i början av veckan och ca 280 g vid veckans slut.
Barnet växer snabbt och kan nu känna igen din röst. Utvecklingen av sinnesorganen. Hörsel, känsel, syn, smak och lukt, är nu i full färd med sin utveckling. På barnets hud så finns det i vecka 20 ett vitt fett, s.k. vernix caseosa som skyddar den känsliga huden mot verkan av fostervatten. Det är inte ovanligt att barn har kvar detta fett på huden när de föds.
Egna tankar om föregående vecka:
Tröttheten har suttit i och jag har dessutom haft oturen att åka på världens dunderförkylning. Inte helt oväntat så här i förkylningstider när man har ett immunförsvar som är allt annat är 100%igt.
Jag har haft väldigt mycket växtvärk i livmodern även den här veckan och också känns av smärta i ryggen/svanken vid ett par tillfällen.
Den här veckan har vi haft 2 stora händelser! Dels är jag ganska säker på att jag äntligen känt Ojsan vid ett flertal tillfällen! :D Oftast är det på kvällen när jag legat och vilat, men även ett par tillfällen på dagtid. Ibland känns det lite som att någon trycker lite försiktigt inifrån magen. Och ibland nästan sprattlar det till som en liten fisk! Det känns väldigt väääldigt svagt än så länge. Men tillräckligt för att jag ska förstå att det är lilla Ojsan. :)
Den andra stora händelsen var igår, den 27 januari, då det äntligen var dags för rutinultraljudet!
Vi såg en tillsynes frisk och kry liten bebis som sprattlade runt förfullt därinne! :D (Det kommer upp ett inlägg om detta imorgon eller om någon dag)
Det visade sig att min moderkaka ligger i framvägg, lite som en kudde mellan bebis och min mage. Och det är det som gjort att vi dels haft väldigt svårt att höra Ojsans hjärtljud med dopplern, men även det som gör att jag har svårt att känna av bebisen.
Moderkakan låg också väldigt långt ner, så vi ska på ett till ultraljud runt vecka 31 för att se att den lagt sig mer tillrätta inför förlossningen. Inget jag direkt oroar mig för, eftersom jag ändå hoppas på kejsarsnitt. ;D (Även om jag är inställd på att få det nekat) Oavsett så rättade det till sig automatiskt i 99 fall av hundra, man gör ett extra ultraljud mest för säkerhets skull.
Under ultraljudet blev jag även bakåtflyttad en heeeel dag. ;D Så istället för att byta vecka på fredagar som tidigare, byter vi numera på torsdagar! :) Och nytt beräknat förlossningsdatum är den 22a juni, istället för 23e. :)
Visst är det häftigt när man äntligen förstår att det är bäbisen man känner! 😊 Känner igen det där att nån petar lite försiktigt inifrån, så jäkla coolt! Nu vill jag också vara gravid igen så jag får känna allt haha. ;)
Min moderkaka låg rätt nära utgången så att säga, men det var aldrig nån fara då tyckte dom så vi blev inte inbokade på nåt nytt ultraljud därför.
Tänkte på det där att du är rädd sjukhus och den sociala fobin. Jag var skitbervös jag med, speciellt då vi var inne på tillväxtultraljudet ett par dagar innan hon kom och fick komma upp på förlossningen så de kunde kolla om jag hade öppnat mig nåt. Att stå i den salen, se britsen och veta att där ska jag ligga och blotta mig inför ett gäng okända människor, i en stor kall sal dessutom. Jag fick nästan panik både över folket men även över att allt plötsligt blev så verkligt och så nära! Men när jag väl var där nästa gång, då det var dags bågra dar efteråt så fanns det liksom inte plats för sådana tankar. Jag var helt i nuet och helt inne i mig själv. Der kändes inte konstigt att ligga spritt språngande naken i ett badkar och en sköterska som kom in då och då för att kolla värkarna ens. Det är som att man är i ett vakuum nästan och allt fokus är ju på en själv. Jag minns bara att jag hörde avlägset hur de sa åt mig vad jag skulle göra under förlossningen, som några osynliga bakgrundsfigurer bara. Och det enda jag tänkte på var att ta i för kung och fosterland så hon skulle komma ut nån gång. ;)
Jasså? Din mamma sa att du också fick åka in på ett till ultraljud i vecka 31 för samma sak. :O Kan bara minnas att du nämnt att du var inne på RUL, KUB och ett tillväxtultraljud, så blev förvånad att du hade åkt in en fjärde gång.
Ok, det känns skönt att höra faktiskt!
Jag har ju dubbelt upp med både sjukhusfobin och den sociala fobin. Men jag hoppas verkligen att hjärnan kopplar bort allt sånt när det väl är dags. Det som jag grämer mig mest för är att jag har typ smärttolerans NOLL. Jag vet att man klarar av det när det väl är dags, men jag är genuint rädd för själva smärtan.
Och sen har ALLA, sedan samma dag jag gick ut med graviditeten, börjat berätta värsta skräckhistorierna om förlossningar!! Jag blir toookig! Det är aldrig någon som säger typ "ja, det gjorde ont men det går bra och så fort ungen är ute så glömmer man allt!" utan det är "AAAh när jaaag fick baaarn så sprack jag heeela vägen från naveln till rövhålet!" eller "Aaah när jag fick barn sket jag ner mig och det var såååå pinsamt".... Jävla puckon.
Vet du Sanna, jag har haft två jättebra förlossningar som resulterat i mina finaste bedrifter någonsin!
Visst, jag hade långdragna förlossningar, m Julia tog det från torsdag till söndag, MEN jag hade inte ont hela tiden och jag fick till och med en sovdos morfin (fina grejer det) så jag skulle orka med. För jo, det är ett jäkla slit, man svettas en hel del. Och ja, det gör ont men jag blev ändå förvånad, kag upplevde mer än brännande och svidande smärta än typ slå-en-tå-i-bordsbenet smärta.
När kvinnor börjar tugga om hur deras förlossningar varit och att de med nöd och näppe överlevde, säg ifrån! Säg som det är; att du helt ärligt inte vill bli matad med skräckexempel över hur jävligt det kan vara. Att VARJE förlossning är olika, att man upplever saker olika.
Vill du h information kan du fråga. Säg det! Finns ingen anledning till varför du sk behöva lyssna på andras historier och känna ångest.
Sen vad gäller dina fobier och rädslor, barnmorskan har garanterat träffat andra kvinnor med liknande bekymmer och kommer (om hon är bra dvs) lyssna på dig. Jag har en nära vän som pga annan anledning inte velat föds vaginalt och hon har tre barn. All tre förlösta med planerade snitt. Så du ska ta emot all info för och emot och ta emot den hjälp du kan få. Kanske ändrar du dig och vill föda vaginalt, kanske vill du ändå få kejsarsnitt. Vilket som kommer bebisen ut :)
Egentligen är jag minst lika rädd för snitt som vaginal förlossning, men det känns mer kontrollerat med just snitt. Och det känns som att jag själv har mer kontroll. Tror det är det som gör att det känns som det bättre av två superläskiga alternativ.
Haha, ja det är ju sant. Ungen kommer ut på ett eller annat sätt. Jag kan nog inte knipa och ångra mig när det väl är dags. ;D
Haha, mja han är ju så upp över öronen kär i Linnéa nu så jag tror inte NÅN kan bräcka det faktiskt. ;)
Vi var först in på KUB, sen RUL och sen TVÅ tillväxtultraljud, så det var fyra gånger förvisso men inte pga moderkakan, för den ansåg de inte var nån fara att den skulle blockera utgången trots att den låg rätt nära, men att det var bra att veta inför förlossningen ändå. :) Min mage slutade växa vid två tillfällen, sista gången hade jag samma mått vid 3 barnmorskebesök, så därför fick jag åka in och ta TUL för säkerthets skull, vi var i stan och gjorde det sista den 27:e och den 29:e for vi ju in igen på kvällen eftersom hon tänkte börja bereda väg ut då ;) skapligt drygt att åka fram och tillbaks den biten så. :P
Som Cissi säger så är det inte nån "vanlig" smärta, den är jättesvår att beskriva, den går inte att jämföra med nåt annat och det är jättesvårt för mig nu i efterhand att föreställa mig hur den var också, för faktiskt, direkt ungen är ute så är smärtan borta! Magiskt nästan, det känns INGENTING. Kroppen är förvisso helt slutkörd så man knappt kan stå på benen när man ska kliva av britsen och gå på dass och senare vidare till BB, men det är ju en annan sak.
Jag var som sagt livrädd och stod och skakade och hyperventilerade när det blev så verkligt där på förlossningen den 27:e ohc ville helst stoppa i en plugg så hon stannade kvar. Men jag var inte alls på det sättet när det väl var dags faktiskt, man kan ju inte göra nåt åt det liksom, ungen ska ju ut vare sig man är beredd och har godkänt det eller ej. ;) Nä men då var det mer här och nu-känsla, nu är det såhär och då tar jag mig igenom det, klart jag fixar det, miljoner mammor har gjort det innan mig och flertalet skaffar fler barn efteråt liksom. Man kommer inte dö helt enkelt! Känslan efteråt är helt sjuk, när man har sin lilla bäbis på bröstet, redan då är det overkligt att man haft den i magen och att man genomgått en förlossning minuterna innan. :)
Förvärkarna gör så man blir dubbelvikt och inte kan göra ett dugg annat än att vänta ut dem. Jag vet inte hur lång tid det tog för mig att komma ur badet på förlossningen då de började komma med mindre än en minuts mellanrum, fick stå på huk, sätta fram ett ben nästa uppehåll, nästa ben efter det, komma upp på knä, nääästan hinna resa mig, och så ett ben över badkarskanten osv och sen försöka ta mig in på rummet och lägga mig på britsen och få lustgas. ;) Krystvärkarna däremot är en helt annan sak, klart det gör ont, det ska ju ut nåt som är flera gånger större än öppningen liksom. ;) Men det är ju förmodligen inte många såna du kommer behöva gå igenom heller, jag tror jag hade 3-4 krystvärkar, varav den sista var för att trycka ut kroppen vilket inte är så värst jobbigt när huvet väl är ute. :) Sen kommer de att trycka på magen på dig för att vara säkra på att allt av moderkakan kommit ut, men det är inte heller nåt som gör ont, faktiskt! Jag blev rädd när de sa att de skulle göra det, för jag trodde jag skulle vara helt massakrerad, men nä inte alls så farligt, mest obehagligt när de trycker så. :)
Be dem som berättar sådana historier dra käpprätt åt helvete! Ingen vet hur din förlossning kommer gå till och det finns ingen anliedning att skrämma upp folk med sånt där.
Jaha, var det så pass alltså! Fy att behöva åka dit så många gånger. Nog för att det är superkul att få kolla in på bebisen, men det är ju en bra bit att åka. Framförallt med rygg och bäcken som värker och en kissblåsa som måste tömmas stup i kvarten.
Hhmm, min moderkaka måste ha legat väldigt mycket för, för jag har REDAN fått en ny kallelse till ultraljudet på posten till vecka 31. Hon måste ha skickat den samtidigt som vi klev utanför dörren :O
Precis så där försöker jag också tänka, att om folk skaffar fler än ett barn så kan det ju knappast vara så jävla farligt som en del målar upp det!
Tack så mycket för att du förklarar så bra! <3 Efter din och Cissis kommentarer är jag faktiskt lite nyfiken på vaginal förlossning!
Ja, jag gör faktiskt det. Bokstavligen. Jag vill inte höra vad dom eller "deras kompis" eller "deras kompis, kompis" gått igenom. Jag fattar inte varför folk ens får för sig att berätta sånt för folk som väntar barn! Har dom inget innanför pannbenet!? Vad ska jag göra med information som typ "det känns som att skita ut en soffgrupp"? Va? För ja det var, for real, en som sa det till mig häromdagen.
Kul att höra. :) För mig var inte KS nåt alternativ om det inte blev så att det var tvunget av olika anledningar, jag skulle helst inte vilja att nån skär i mig sådär och jag var faktiskt jättenyfiken på hur det skulle kännas och vara att föda vaginalt samtidigt som jag såklart var jävligt nervöst, man vet ju inte alls vad som väntar. :) Det är en jävligt häftig känsla såhär i efterhand faktiskt att tänka på hur både jag och Linnéa kämpade och jobbade på så bra där på natten och tillslut så träffades vi. :) Jag har inte alls nåt emot kejsarsnitt eller att vissa väljer att göra det, men för min del kändes det onödigt att ens fundera på. :)
4